I slutet av 70-talet hade man i Offerdals hembygdsförening, i Jämtland, ett projekt som gick ut på att nedteckna levnadsöden från förr. I detta projekt deltog en kvinna vid namn Helena. Jag tror hon var min farmors moster, och hon var en kreativ människa. Hon målade naturmotiv, ofta i gamla baktråg och på andra träföremål.
När min far dog fick jag en liten, tunn bok av auktionisten, och det var nog det som räddade mig i vansinnet efter hans död.
Mina minnen av min far är inte vackra, att städa ur hans hem var en sann prövning. På auktionen kom människor förbi och talade gott om honom och jag visste verkligen inte hur jag skulle bemöta det. De talade om en man som sparkade mig innan jag kunde gå, tvärs genom ett rum och rakt in i väggen. Till minne av det har jag en cysta i höften jag ska ha koll på genom livet, så att den inte sätter igång att växa. De talade gott om en man som lurade ner sin 3-4 åriga dotter i källaren och sen låste in henne där, och stod sedan utanför och skrattade.
Av hänsyn till andra kan jag inte berätta om allt han gjorde, men de talade gott om en man som inte drog sig för att göra barn och vuxna mycket illa. Jag har efteråt fått veta att i den delen av släkten finns en lång rad av den typen av män. Så han höll traditioner vid liv, kan man säga.
Men min far och jag visade sig ha likheter också. Vi hade inte bara de läskigt blå ögonen gemensamt, (mina ögon är gråblågröna, men ibland blir de “läskigt blå” och då är det som att möta hans ögon i spegeln). Vi var intresserade av släkthistoria, naturen och vi älskade båda hundar. Dessa likheter kände jag från början att de skavde i mig. Honom ville jag verkligen inte ha något gemensamt med. Men jag hittade gamla fotografier och fick denna bok av auktionisten och har även sedan dess hittat andra böcker, speciellt om en kvinna i släkten. En kvinna som var min farmors mormor, en kvinna som arbetade som jordemor från det hon var obegripliga åtta år tills hon dog, 91 år gammal. Hon var känd som klok gumma och det är så fantastiskt att kunna läsa den kvinnans egna ord genom Helenas bok. För Helena intervjuade sin farmor tidigt (hon dog 1931), för hon kände att hennes historia var så speciell så den borde berättas. Helena växte också upp hos sin farmor, min farmors mormor under långa perioder.
I sin bok berättar hon bl a följande: (något redigerad text)
Åtta år gammal förlöste hon för första gången en kvinna. Det var bondhustrun som gårdskvinnorna inte lyckades hjälpa då barnet verkade sitta fast. Efter flera dagars slit kom de på att den lilla Karins händer kanske skulle komma åt att få fatt i barnet. De lurade in henne i rummet där den födande husmodern låg och den åttaåriga flickan skakade av rädsla men vågade inte trotsa de vuxna kvinnorna. Hon blev beordrad att sticka in händerna och beskriva vad hon kände, och kände då att barnets låg i, vad vi idag kallar, sätesbjudning. Med sina små händer kom hon förbi barnets rumpa och fick tag i fötterna, först ena, sedan andra. Snart nog glömde hon sin rädsla och blev lycklig av det stora hon fick vara med om. Lugnt och sakligt lirkade den unga flickan ut pojken, som ansågs, liksom sin mor, överleva, tack vare den unga jordemodern.
Det lilla häftet Helena skrivit är fyllt av små, mer eller mindre tragiska annektoder från hennes farmors liv, med farmoderns egna ord. Språket är enkelt och allt är rakt berättat. Det finns inga målande beskrivningar, men innehållet är starkt nog att lyfta boken ändå.
Trots det så har jag för ganska länge sedan börjat skriva en utökad version om min farmors mormors liv. Idag knackar den på mera än vanligt när vi sitter på våra välpolerade ändalykter och fasar över flyktingar och tiggare. För min farmors mormor dog 1931 och hon levde ibland endast tack vare tiggeri. Hon och hennes make fick i februari 1867 gå från Jämtland till Hälsingland. Då var hon gravid, vintern var kall och det hade varit flera ovanligt kalla år. Detta hade resulterat i att isen låg kvar på sjön efter midsommar, som i sin tur inneburit att skördarna hade varit näst intill obefintliga och fattigdomen var stor. Med en treårig son och en liten i magen travade min farmors mormor och morfar i flera månader innan de blev mottagna på en gård i Hälsingland där de arbetade flera år.
I boken står det att min farmors morfar var korgmakare och snidare, men han var också poet och visdiktare. Jag önskar så att jag kunde hitta något han skrivit.
Efter några år i Hälsingland brann deras hem ned och de förlorade allt, igen. Åter fick de gå runt i gårdarna och tigga kläder till barnen och böna och be om att få arbeta för ett mål mat.
Då är vi framme i början av 1870.
Tänk så liten tid det gått egentligen, sen våra förfäder gick från gård till gård och tiggde. Sov på höloft och i lador. Ja, iallafall mina förfäder.
Skickat via Blogsy
Ilmatars blogg 